fintsomsnus

I tidig sommar så tar vi studenten.

Jag går mitt sisa år på gymnasiet och det går nästan inte en dag utan jag tänker på det.
Jag ser 1 :orna på min skola, det är så små, och jag undrar om jag med var så liten när jag började 1:an?
Jag tänker på vad som har förendrats under mina år här, hur jag har ändrats, vad som är det samma och hur är jag nu?

Det är konstigt att gå i trean, ibörjan av terminen tystnade ettorna när jag kom in i deras kårridår och jag tänkte att kankse tystnade jag med en gång för två år sedan?
Det är konstigt för alla snygga killar som gick i trean förra året är barar borta.
Och jag som var så stor i tvåan, jag som kunde så mycket, tvårna verkar ju knappt plugga, och visst var jag inte som de när jag gick i tvåan? eller?

och till alla tvåor som fått höra att man knappt behöver plugga i trean, är det en jävla illution. Ett falskt rykte och den som sprider det vill jag personligen ta konkakt med.
jag har snart pluggat konstant i snart 3 veckor. Och det tar inte slut, det är precis som i tvån bara andra kurser.
Trean är inte en ända lång studentfest där alla skrattar, det är mer än så. Och studentfesterna är inte alls så glammiga, roliga som du tror nu.
Det är dunk och fulla människor. Men ändå en ljus punkgt i vardagen.


Skolan är min värld, är mitt liv.
Jag vet inte om något annat än livet att gå i skolan. Jag har gjort det sedan jag var 6 och efter det har folk sagt  åt mig när jag ska gå dit, när jag ska vila, vad jag ska göra när jag kommer hem och vad jag ska göra dagen efter.
I år har mina dagar varit lika dana och varierade.
Denna skola har gjort allt för att försöka banka in viktig och onödigt vetande i mig. Den har fått mig att skratta så jag viker mig bubbelt och fått mig att gårta i min säng.
I skolan har jag fått bästa vänner och värsta ovänner.

Den har sagt åt mig att vissa saker måste man kunna för att hantera världen utan för, och på helgerna har vi gjort vårat bästa för att utforska världen utanför.
Den faccinerar och skrämmer, och efter att ha testat på hur det är att gå själv i stan en lördags kväll. Hamnar vi på måndagen i en lektionsal där vi får lärara oss om etanol och sammhällssytem.

Jag vet att skolan har gjort mycket, men inte tillräckligt.
Den har gett mig konkret fakta men inga livsefaranheter.
Nu är det upp till oss att översätta fakta till livseftarnheter. Med hjälp av lektion, miniräkntare och statestik ska vi försöka klura ut av våra liv har att ge oss.

Ingen kommre be oss att gå upp ur sängen, eller säga att vi kan väl skriva glossor på det nästa torsdag?
Och det som har varit vårat liv under flera år kommer att glömma oss. Om vi återvänder kommer ingen lägga märke till oss, kårredårernas skåp kommer att ha bytat kåder, och vi kommer gå som främligar i det som en gång var en stor del av vårat liv.
Efter studenten börjar ett nytt kapitel på nya skakiga ben, vi är som fågel ungar som aldrig har flyigt bara bliit matade med mask och sett hur de stora fåglara flyger.

Ändå säger människor att man inte bhöver vara rädd.
Men det är väl inte så konstigt att man är det?
Livrädd, livrädd för att inte klara av det, livrädd för att bli kvar, livrädd att bara försvinna.
För att ha sovmorgon varje dag låter som en dröm när du är i skolan men är ett helvete efter.

Och må världen vara redo för oss.
Men är vi redo för världen?

och varför finns det ingen valbar kurs som heter "nödvädiga kundksaper efter studenten 100p"?

Miss Lo