fintsomsnus

Göteborg är staden som ständigt ropar våra namn i vinden som drar längsgatorna.
Och till den vinden som blåser igenom alla varma jackor vill jag lunga, och säga. Vi är på väg nu, vi är på väg!
På lördag så ses vi igen.

För en sak är säker:

Sjuger LW i en av sina låttexter och det beskriver mitt liv, min längtan. För jag tror att längtan är en stor del i mig.
I den varmaste sommar dag gillar jag att prata om hösten färger, eller framför allt hur mycket jag saknar att åka snowbord. Och när hösten kommer med sitt mörker pratar jag om en vår vars blommor är rosa och himmlar blå. I november vill jag ha december och jul och i jultider vill jag har januari kyla och födelse dag.

Jag kan focusera veckorfram och tänka om jag kommer dit så kommer jag någon vart. Om jag gör det här nu så kommer det, och så kan jag räkna timmar, dagar, veckor.
Sedan när det kommer som jag har längtat efter lever jag, och ibland blir  det bättre än mina förväntingar och ibland sämre. Och dagen efter så hittar jag något nytt att längta efter.
Att drömma om.

Det finns mycket possefift med att längta, men negatift. För mina mål gör att jag kan låta passera utan några avtryck, att mina tankar ständigt är där, en vecka eller två fram emot. Ibland måndader, sådant är dumt, för man kan ju faktist aldrig veta hur nästa vecka är.

Men att längta kan vara en fin kännsla och det kan kännas som den dödar dig långsamt.

I tidig sommar så tar vi studenten.

Jag går mitt sisa år på gymnasiet och det går nästan inte en dag utan jag tänker på det.
Jag ser 1 :orna på min skola, det är så små, och jag undrar om jag med var så liten när jag började 1:an?
Jag tänker på vad som har förendrats under mina år här, hur jag har ändrats, vad som är det samma och hur är jag nu?

Det är konstigt att gå i trean, ibörjan av terminen tystnade ettorna när jag kom in i deras kårridår och jag tänkte att kankse tystnade jag med en gång för två år sedan?
Det är konstigt för alla snygga killar som gick i trean förra året är barar borta.
Och jag som var så stor i tvåan, jag som kunde så mycket, tvårna verkar ju knappt plugga, och visst var jag inte som de när jag gick i tvåan? eller?

och till alla tvåor som fått höra att man knappt behöver plugga i trean, är det en jävla illution. Ett falskt rykte och den som sprider det vill jag personligen ta konkakt med.
jag har snart pluggat konstant i snart 3 veckor. Och det tar inte slut, det är precis som i tvån bara andra kurser.
Trean är inte en ända lång studentfest där alla skrattar, det är mer än så. Och studentfesterna är inte alls så glammiga, roliga som du tror nu.
Det är dunk och fulla människor. Men ändå en ljus punkgt i vardagen.


Skolan är min värld, är mitt liv.
Jag vet inte om något annat än livet att gå i skolan. Jag har gjort det sedan jag var 6 och efter det har folk sagt  åt mig när jag ska gå dit, när jag ska vila, vad jag ska göra när jag kommer hem och vad jag ska göra dagen efter.
I år har mina dagar varit lika dana och varierade.
Denna skola har gjort allt för att försöka banka in viktig och onödigt vetande i mig. Den har fått mig att skratta så jag viker mig bubbelt och fått mig att gårta i min säng.
I skolan har jag fått bästa vänner och värsta ovänner.

Den har sagt åt mig att vissa saker måste man kunna för att hantera världen utan för, och på helgerna har vi gjort vårat bästa för att utforska världen utanför.
Den faccinerar och skrämmer, och efter att ha testat på hur det är att gå själv i stan en lördags kväll. Hamnar vi på måndagen i en lektionsal där vi får lärara oss om etanol och sammhällssytem.

Jag vet att skolan har gjort mycket, men inte tillräckligt.
Den har gett mig konkret fakta men inga livsefaranheter.
Nu är det upp till oss att översätta fakta till livseftarnheter. Med hjälp av lektion, miniräkntare och statestik ska vi försöka klura ut av våra liv har att ge oss.

Ingen kommre be oss att gå upp ur sängen, eller säga att vi kan väl skriva glossor på det nästa torsdag?
Och det som har varit vårat liv under flera år kommer att glömma oss. Om vi återvänder kommer ingen lägga märke till oss, kårredårernas skåp kommer att ha bytat kåder, och vi kommer gå som främligar i det som en gång var en stor del av vårat liv.
Efter studenten börjar ett nytt kapitel på nya skakiga ben, vi är som fågel ungar som aldrig har flyigt bara bliit matade med mask och sett hur de stora fåglara flyger.

Ändå säger människor att man inte bhöver vara rädd.
Men det är väl inte så konstigt att man är det?
Livrädd, livrädd för att inte klara av det, livrädd för att bli kvar, livrädd att bara försvinna.
För att ha sovmorgon varje dag låter som en dröm när du är i skolan men är ett helvete efter.

Och må världen vara redo för oss.
Men är vi redo för världen?

och varför finns det ingen valbar kurs som heter "nödvädiga kundksaper efter studenten 100p"?

Miss Lo

B&B förste
Men charmar mig inte.
Det spelar ingen roll, jag har ingen lust att sätta min fot där igen.
Ingen lust att stå och se på skit skådespelat mitt fram för mina ögon
En dåliga musiken, vakterna, magskännslan
Allt skricker nej
Någonstans mitt i det här så förstår man.

Att Halmstad har mycket fint(?)
Okej, vi har en strand, och vi är i överigt som vilken liten stad som hälst
Det blåser och regnar mycket här
Och vi fryser

Vi har inga dikret mysiga toppen kaféer
Ingen toppen krog
Inget dirket bra dans ställe där du alltid vill dansa bort dina nätter

Halmstad har inte vad jag söker.
Halmstad är inte vad jag är
I dag.

Och det finns inget att välja på
Så fort vi kan måste vi här i från