fintsomsnus

Göteborg är staden som ständigt ropar våra namn i vinden som drar längsgatorna.
Och till den vinden som blåser igenom alla varma jackor vill jag lunga, och säga. Vi är på väg nu, vi är på väg!
På lördag så ses vi igen.

För en sak är säker:

Måste hålla med Lovisa i föregående inlägg. Om att längta. Jag är nämligen också expert på att läntgta. Jag vet inte altid till vad, men längtan finns alltid där.
Och nu kan man ju inte förneka att man längtar bort från skolan och till studenten. Och de som händer efter. Men jag tror att de är mycket prat och lite verkstad om vad mna ska göra sen.  Och det är just de som ja är så rädd för.Jag oroar mig inte så mycket om att flygen kommer bli dyrare, världen är farlig och massa annat man kan komma på.
Min största fiende är mig själv, att jag att inte kommer göra det som jag vill. Att jag sätter stopp för mig själv och inte ger mig en spark i baken och lämnar den trygga hamnen.
Jag kan inte stå kvar på kajen, och se en båt sagta glida ut ur hamnen och tänka att det kunde varit jag som satt på den båten.
Det får inte hända, det går inte!

Sjuger LW i en av sina låttexter och det beskriver mitt liv, min längtan. För jag tror att längtan är en stor del i mig.
I den varmaste sommar dag gillar jag att prata om hösten färger, eller framför allt hur mycket jag saknar att åka snowbord. Och när hösten kommer med sitt mörker pratar jag om en vår vars blommor är rosa och himmlar blå. I november vill jag ha december och jul och i jultider vill jag har januari kyla och födelse dag.

Jag kan focusera veckorfram och tänka om jag kommer dit så kommer jag någon vart. Om jag gör det här nu så kommer det, och så kan jag räkna timmar, dagar, veckor.
Sedan när det kommer som jag har längtat efter lever jag, och ibland blir  det bättre än mina förväntingar och ibland sämre. Och dagen efter så hittar jag något nytt att längta efter.
Att drömma om.

Det finns mycket possefift med att längta, men negatift. För mina mål gör att jag kan låta passera utan några avtryck, att mina tankar ständigt är där, en vecka eller två fram emot. Ibland måndader, sådant är dumt, för man kan ju faktist aldrig veta hur nästa vecka är.

Men att längta kan vara en fin kännsla och det kan kännas som den dödar dig långsamt.

                                                  
                                                    




Kan ju bara tippsa alla om att den här boken är sjukt rolig. Jag brukar inte skratta högt när jag läser böcker, men med denna måste man
Länge leve David Batra! :)


P.S ibland skulle det vara kul att bli förvånad, men jag tror jag har slutat tro på sånna mirakel D.S